(This text is for demonstration purposes) The soldier with the green whiskers led them through the streets of the Emerald City until they reached the room where the Guardian of the Gates lived. This officer unlocked their spectacles to put them back in his great box, and then he politely opened the gate for our friends. "Which road leads to the Wicked Witch of the West?" asked Dorothy. "There is no road," answered the Guardian of the Gates. "No one ever wishes to go that way." "How, then, are we to find her?" inquired the girl. "That will be easy," replied the man, "for when she knows you are in the country of the Winkies she will find you, and make you all her slaves." "Perhaps not," said the Scarecrow, "for we mean to destroy her." "Oh, that is different," said the Guardian of the Gates. "No one has ever destroyed her before, so I naturally thought she would make slaves of you, as she has of the rest. But take care; for she is wicked and fierce, and may not allow you to destroy her. Keep to the West, where the sun sets, and you cannot fail to find her." They thanked him and bade him good-bye, and turned toward the West, walking over fields of soft grass dotted here and there with daisies and buttercups. Dorothy still wore the pretty silk dress she had put on in the palace, but now, to her surprise, she found it was no longer green, but pure white. The ribbon around Toto's neck had also lost its green color and was as white as Dorothy's dress. The Emerald City was soon left far behind. As they advanced the ground became rougher and hillier, for there were no farms nor houses in this country of the West, and the ground was untilled. In the afternoon the sun shone hot in their faces, for there were no trees to offer them shade; so that before night Dorothy and Toto and the Lion were tired, and lay down upon the grass and fell asleep, with the Woodman and the Scarecrow keeping watch. Now the Wicked Witch of the West had but one eye, yet that was as powerful as a telescope, and could see everywhere. So, as she sat in the door of her castle, she happened to look around and saw Dorothy lying asleep, with her friends all about her. They were a long distance off, but the Wicked Witch was angry to find them in her country; so she blew upon a silver whistle that hung around her neck. At once there came running to her from all directions a pack of great wolves. They had long legs and fierce eyes and sharp teeth. "Go to those people," said the Witch, "and tear them to pieces." "Are you not going to make them your slaves?" asked the leader of the wolves. "No," she answered, "one is of tin, and one of straw; one is a girl and another a Lion. None of them is fit to work, so you may tear them into small pieces." "Very well," said the wolf, and he dashed away at full speed, followed by the others. It was lucky the Scarecrow and the Woodman were wide awake and heard the wolves coming. "This is my fight," said the Woodman, "so get behind me and I will meet them as they come." He seized his axe, which he had made very sharp, and as the leader of the wolves came on the Tin Woodman swung his arm and chopped the wolf's head from its body, so that it immediately died. As soon as he could raise his axe another wolf came up, and he also fell under the sharp edge of the Tin Woodman's weapon. There were forty wolves, and forty times a wolf was killed, so that at last they all lay dead in a heap before the Woodman. Then he put down his axe and sat beside the Scarecrow, who said, "It was a good fight, friend." They waited until Dorothy awoke the next morning. The little girl was quite frightened when she saw the great pile of shaggy wolves, but the Tin Woodman told her all. She thanked him for saving them and sat down to breakfast, after which they started again upon their journey. Now this same morning the Wicked Witch came to the door of her castle and looked out with her one eye that could see far off. She saw all her wolves lying dead, and the strangers still traveling through her country. This made her angrier than before, and she blew her silver whistle twice. Straightway a great flock of wild crows came flying toward her, enough to darken the sky. And the Wicked Witch said to the King Crow, "Fly at once to the strangers; peck out their eyes and tear them to pieces." The wild crows flew in one great flock toward Dorothy and her companions. When the little girl saw them coming she was afraid. But the Scarecrow said, "This is my battle, so lie down beside me and you will not be harmed." So they all lay upon the ground except the Scarecrow, and he stood up and stretched out his arms. And when the crows saw him they were frightened, as these birds always are by scarecrows, and did not dare to come any nearer. But the King Crow said: "It is only a stuffed man. I will peck his eyes out." The King Crow flew at the Scarecrow, who caught it by the head and twisted its neck until it died. And then another crow flew at him, and the Scarecrow twisted its neck also. There were forty crows, and forty times the Scarecrow twisted a neck, until at last all were lying dead beside him. Then he called to his companions to rise, and again they went upon their journey. When the Wicked Witch looked out again and saw all her crows lying in a heap, she got into a terrible rage, and blew three times upon her silver whistle. Forthwith there was heard a great buzzing in the air, and a swarm of black bees came flying toward her. "Go to the strangers and sting them to death!" commanded the Witch, and the bees turned and flew rapidly until they came to where Dorothy and her friends were walking. But the Woodman had seen them coming, and the Scarecrow had decided what to do. "Take out my straw and scatter it over the little girl and the dog and the Lion," he said to the Woodman, "and the bees cannot sting them." This the Woodman did, and as Dorothy lay close beside the Lion and held Toto in her arms, the straw covered them entirely. The bees came and found no one but the Woodman to sting, so they flew at him and broke off all their stings against the tin, without hurting the Woodman at all. And as bees cannot live when their stings are broken that was the end of the black bees, and they lay scattered thick about the Woodman, like little heaps of fine coal. Then Dorothy and the Lion got up, and the girl helped the Tin Woodman put the straw back into the Scarecrow again, until he was as good as ever. So they started upon their journey once more. The Wicked Witch was so angry when she saw her black bees in little heaps like fine coal that she stamped her foot and tore her hair and gnashed her teeth. And then she called a dozen of her slaves, who were the Winkies, and gave them sharp spears, telling them to go to the strangers and destroy them. The Winkies were not a brave people, but they had to do as they were told. So they marched away until they came near to Dorothy. Then the Lion gave a great roar and sprang towards them, and the poor Winkies were so frightened that they ran back as fast as they could.
(Denna text är för demonstrationsändamål) Soldaten med de gröna morrhåren ledde dem genom Smaragdstadens gator tills de nådde rummet där Portens Guardian bodde. Den här officeren låste upp deras glasögon för att lägga tillbaka dem i sin stora låda, och sedan öppnade han artigt porten för våra vänner. "Vilken väg leder till den onda häxan från väst?" frågade Dorothy. "Det finns ingen väg", svarade Portens Guardian. "Ingen vill någonsin gå den vägen." "Hur ska vi då hitta henne?" frågade flickan. "Det kommer att vara lätt," svarade mannen, "för när hon vet att du är i Winkies land kommer hon att hitta dig och göra dig till alla sina slavar." "Kanske inte," sa Fågelskrämman, "för vi menar att förgöra henne." "Åh, det är annorlunda", sa Guardian of the Gates. "Ingen har någonsin förstört henne förut, så jag trodde naturligtvis att hon skulle göra dig till slavar, som hon har gjort av resten. Men ta hand om dig, för hon är elak och hård och kanske inte tillåter dig att förgöra henne. Håll dig till Västerut, där solen går ner och du kan inte undgå att hitta henne." De tackade honom och bad honom hejdå och vände sig mot västerlandet och gick över fält av mjukt gräs prickade här och där med prästkragar och smörblommor. Dorothy bar fortfarande den vackra sidenklänningen hon hade tagit på sig i palatset, men nu, till sin förvåning, fann hon att den inte längre var grön, utan rent vit. Bandet runt Totos hals hade också tappat sin gröna färg och var lika vitt som Dorothys klänning. Smaragdstaden lämnades snart långt bakom sig. När de gick fram blev marken grövre och kuperad, ty det fanns inga gårdar eller hus i detta land i västerlandet, och marken var bearbetad. På eftermiddagen sken solen varm i deras ansikten, ty det fanns inga träd som kunde ge dem skugga; så att Dorothy och Toto och Lejonet innan natten var trötta och lade sig ner i gräset och somnade, medan skogsmannen och Fågelskrämman höll vakt. Nu hade den onda häxan från väst bara ett öga, men det var lika kraftfullt som ett teleskop och kunde se överallt. Så när hon satt i dörren till sitt slott råkade hon titta sig omkring och såg Dorothy ligga och sova med sina vänner runt omkring sig. De var långt borta, men den onda häxan var arg över att hitta dem i sitt land; så hon blåste på en silvervisselpipa som hängde runt hennes hals. Genast kom det springande till henne från alla håll en flock stora vargar. De hade långa ben och hårda ögon och vassa tänder. "Gå till de människorna," sa häxan, "och slit dem i stycken." "Ska du inte göra dem till dina slavar?" frågade vargarnas ledare. "Nej", svarade hon, "en är av plåt och en av halm; en är en flicka och en annan ett lejon. Ingen av dem är arbetsför, så du får riva dem i småbitar." "Mycket bra", sa vargen och rusade iväg i full fart, följd av de andra. Det var tur att Scarecrow och Woodman var klarvakna och hörde vargarna komma. "Det här är min kamp", sa Woodman, "så gå bakom mig så möter jag dem när de kommer." Han grep sin yxa, som han hade gjort mycket vass, och när vargarnas ledare kom på svängde plåtskogsmannen sin arm och högg vargens huvud från kroppen, så att den omedelbart dog. Så fort han kunde höja sin yxa kom en annan varg upp, och han föll också under den vassa kanten på Tin Woodmans vapen. Det fanns fyrtio vargar, och fyrtio gånger dödades en varg, så att de till slut låg döda i en hög framför Woodman. Sedan lade han ner yxan och satte sig bredvid Fågelskrämman, som sa: "Det var en bra kamp, vän." De väntade tills Dorothy vaknade nästa morgon. Den lilla flickan blev ganska rädd när hon såg den stora högen med lurviga vargar, men plåtskogsmannen berättade allt för henne. Hon tackade honom för att han räddade dem och satte sig till frukost, varefter de började på sin resa igen. Nu samma morgon kom den onda häxan till dörren till hennes slott och tittade ut med sitt ena öga som kunde se långt borta. Hon såg alla sina vargar ligga döda och främlingar som fortfarande färdades genom hennes land. Detta gjorde henne argare än förut, och hon blåste i silvervisselpipan två gånger. Genast kom en stor flock vilda kråkor flygande mot henne, tillräckligt för att göra himlen mörkare. Och den onda häxan sa till kungkråkan: "Flyg genast till främlingar, hacka ut deras ögon och slit dem i stycken." De vilda kråkorna flög i en stor flock mot Dorothy och hennes följeslagare. När den lilla flickan såg dem komma blev hon rädd. Men Fågelskrämman sa: "Detta är min kamp, så lägg dig bredvid mig så kommer du inte att skadas." Så de låg alla på marken utom Fågelskrämman, och han reste sig och sträckte ut sina armar. Och när kråkorna såg honom blev de rädda, som dessa fåglar alltid är av fågelskrämmor, och vågade inte komma närmare. Men kungkråkan sa: "Det är bara en uppstoppad man. Jag ska hacka ut hans ögon." Kungskråkan flög mot Fågelskrämman, som fångade den i huvudet och vred på dess hals tills den dog. Och så flög en annan kråka mot honom, och Fågelskrämman vred också sin hals. Det fanns fyrtio kråkor, och fyrtio gånger vred Fågelskrämman en hals, tills alla till slut låg döda bredvid honom. Sedan ropade han sina följeslagare att de skulle resa sig, och de fortsatte återigen sin resa. När den onda häxan tittade ut igen och såg alla hennes kråkor ligga i en hög, blev hon fruktansvärt rasande och blåste tre gånger på sin silvervissling. Genast hördes ett stort surrande i luften, och en svärm av svarta bin kom flygande mot henne. "Gå till främlingarna och stick ihjäl dem!" befallde häxan, och bina vände sig om och flög snabbt tills de kom dit Dorothy och hennes vänner gick. Men Woodman hade sett dem komma, och Fågelskrämman hade bestämt vad den skulle göra. "Ta fram mitt strå och strö det över den lilla flickan och hunden och lejonet," sa han till skogsmannen, "och bina kan inte sticka dem." Detta gjorde Woodman, och när Dorothy låg nära lejonet och höll Toto i sina armar, täckte halmen dem helt. Bina kom och hittade ingen annan än Woodman att sticka, så de flög mot honom och bröt av alla sina stick mot plåten, utan att skada Woodman alls. Och eftersom bin inte kan leva när deras stick är brutna, var det slutet för de svarta bina, och de låg utspridda tjockt runt Woodman, som små högar av fint kol. Då reste sig Dorothy och lejonet och flickan hjälpte plåtskogsmannen att sätta tillbaka sugröret i Fågelskrämman igen, tills han var lika bra som alltid. Så de började sin resa ännu en gång. Den onda häxan blev så arg när hon såg sina svarta bin i små högar som fina kol att hon trampade med foten och slet i håret och gnisslade tänder. Och sedan kallade hon ett dussin av sina slavar, som var Winkies, och gav dem vassa spjut och sa åt dem att gå till främlingar och förgöra dem. Winkies var inte ett modigt folk, men de var tvungna att göra som de blev tillsagda. Så de marscherade bort tills de kom nära Dorothy. Då gav Lejonet ett stort vrål och sprang mot dem, och de stackars Winkies blev så rädda att de sprang tillbaka så fort de kunde.
⛵ This service allows compatible applications to easily counteract small device movements within their user interface. 🏝️ This can improve screen readability and possibly alleviate motion sickness while on the go, e.g. while reading in a moving vehicle. 🛡️ The app needs your permission to know which window is visible on the screen. It does not read window contents. ℹ️ Find more info, implementation details and examples on: github.com/Sublimis/SteadyScreen
⛵ Denna tjänst gör det möjligt för kompatibla applikationer att enkelt motverka små enhetsrörelser i deras användargränssnitt. 🏝️ Detta kan förbättra skärmläsbarheten och eventuellt lindra åksjuka när du är på språng, t.ex. medan du läser i ett fordon i rörelse. 🛡️ Appen behöver ditt tillstånd för att veta vilket fönster som är synligt på skärmen. Den läser inte fönstrets innehåll. ℹ️ Hitta mer information, implementeringsdetaljer och exempel på: github.com/Sublimis/SteadyScreen
This sets the desired sensor rate. Higher values may consume more battery. This may differ from the measured sensor rate as the system ultimately decides which rate to provide.
Detta ställer in önskad sensorhastighet. Högre värden kan förbruka mer batteri. Detta kan skilja sig från den uppmätta sensorhastigheten eftersom systemet i slutändan bestämmer vilken hastighet som ska tillhandahållas.
None
user
The soldier with the green whiskers led them through the streets of the Emerald City until they reached the room where the Guardian of the Gates lived. This officer unlocked their spectacles to put them back in his great box, and then he politely opened the gate for our friends.
"Which road leads to the Wicked Witch of the West?" asked Dorothy.
"There is no road," answered the Guardian of the Gates. "No one ever wishes to go that way."
"How, then, are we to find her?" inquired the girl.
"That will be easy," replied the man, "for when she knows you are in the country of the Winkies she will find you, and make you all her slaves."
"Perhaps not," said the Scarecrow, "for we mean to destroy her."
"Oh, that is different," said the Guardian of the Gates. "No one has ever destroyed her before, so I naturally thought she would make slaves of you, as she has of the rest. But take care; for she is wicked and fierce, and may not allow you to destroy her. Keep to the West, where the sun sets, and you cannot fail to find her."
They thanked him and bade him good-bye, and turned toward the West, walking over fields of soft grass dotted here and there with daisies and buttercups. Dorothy still wore the pretty silk dress she had put on in the palace, but now, to her surprise, she found it was no longer green, but pure white. The ribbon around Toto's neck had also lost its green color and was as white as Dorothy's dress.
The Emerald City was soon left far behind. As they advanced the ground became rougher and hillier, for there were no farms nor houses in this country of the West, and the ground was untilled.
In the afternoon the sun shone hot in their faces, for there were no trees to offer them shade; so that before night Dorothy and Toto and the Lion were tired, and lay down upon the grass and fell asleep, with the Woodman and the Scarecrow keeping watch.
Now the Wicked Witch of the West had but one eye, yet that was as powerful as a telescope, and could see everywhere. So, as she sat in the door of her castle, she happened to look around and saw Dorothy lying asleep, with her friends all about her. They were a long distance off, but the Wicked Witch was angry to find them in her country; so she blew upon a silver whistle that hung around her neck.
At once there came running to her from all directions a pack of great wolves. They had long legs and fierce eyes and sharp teeth.
"Go to those people," said the Witch, "and tear them to pieces."
"Are you not going to make them your slaves?" asked the leader of the wolves.
"No," she answered, "one is of tin, and one of straw; one is a girl and another a Lion. None of them is fit to work, so you may tear them into small pieces."
"Very well," said the wolf, and he dashed away at full speed, followed by the others.
It was lucky the Scarecrow and the Woodman were wide awake and heard the wolves coming.
"This is my fight," said the Woodman, "so get behind me and I will meet them as they come."
He seized his axe, which he had made very sharp, and as the leader of the wolves came on the Tin Woodman swung his arm and chopped the wolf's head from its body, so that it immediately died. As soon as he could raise his axe another wolf came up, and he also fell under the sharp edge of the Tin Woodman's weapon. There were forty wolves, and forty times a wolf was killed, so that at last they all lay dead in a heap before the Woodman.
Then he put down his axe and sat beside the Scarecrow, who said, "It was a good fight, friend."
They waited until Dorothy awoke the next morning. The little girl was quite frightened when she saw the great pile of shaggy wolves, but the Tin Woodman told her all. She thanked him for saving them and sat down to breakfast, after which they started again upon their journey.
Now this same morning the Wicked Witch came to the door of her castle and looked out with her one eye that could see far off. She saw all her wolves lying dead, and the strangers still traveling through her country. This made her angrier than before, and she blew her silver whistle twice.
Straightway a great flock of wild crows came flying toward her, enough to darken the sky.
And the Wicked Witch said to the King Crow, "Fly at once to the strangers; peck out their eyes and tear them to pieces."
The wild crows flew in one great flock toward Dorothy and her companions. When the little girl saw them coming she was afraid.
But the Scarecrow said, "This is my battle, so lie down beside me and you will not be harmed."
So they all lay upon the ground except the Scarecrow, and he stood up and stretched out his arms. And when the crows saw him they were frightened, as these birds always are by scarecrows, and did not dare to come any nearer. But the King Crow said:
"It is only a stuffed man. I will peck his eyes out."
The King Crow flew at the Scarecrow, who caught it by the head and twisted its neck until it died. And then another crow flew at him, and the Scarecrow twisted its neck also. There were forty crows, and forty times the Scarecrow twisted a neck, until at last all were lying dead beside him. Then he called to his companions to rise, and again they went upon their journey.
When the Wicked Witch looked out again and saw all her crows lying in a heap, she got into a terrible rage, and blew three times upon her silver whistle.
Forthwith there was heard a great buzzing in the air, and a swarm of black bees came flying toward her.
"Go to the strangers and sting them to death!" commanded the Witch, and the bees turned and flew rapidly until they came to where Dorothy and her friends were walking. But the Woodman had seen them coming, and the Scarecrow had decided what to do.
"Take out my straw and scatter it over the little girl and the dog and the Lion," he said to the Woodman, "and the bees cannot sting them." This the Woodman did, and as Dorothy lay close beside the Lion and held Toto in her arms, the straw covered them entirely.
The bees came and found no one but the Woodman to sting, so they flew at him and broke off all their stings against the tin, without hurting the Woodman at all. And as bees cannot live when their stings are broken that was the end of the black bees, and they lay scattered thick about the Woodman, like little heaps of fine coal.
Then Dorothy and the Lion got up, and the girl helped the Tin Woodman put the straw back into the Scarecrow again, until he was as good as ever. So they started upon their journey once more.
The Wicked Witch was so angry when she saw her black bees in little heaps like fine coal that she stamped her foot and tore her hair and gnashed her teeth. And then she called a dozen of her slaves, who were the Winkies, and gave them sharp spears, telling them to go to the strangers and destroy them.
The Winkies were not a brave people, but they had to do as they were told. So they marched away until they came near to Dorothy. Then the Lion gave a great roar and sprang towards them, and the poor Winkies were so frightened that they ran back as fast as they could.
Soldaten med de gröna morrhåren ledde dem genom Smaragdstadens gator tills de nådde rummet där Portens Guardian bodde. Den här officeren låste upp deras glasögon för att lägga tillbaka dem i sin stora låda, och sedan öppnade han artigt porten för våra vänner.
"Vilken väg leder till den onda häxan från väst?" frågade Dorothy.
"Det finns ingen väg", svarade Portens Guardian. "Ingen vill någonsin gå den vägen."
"Hur ska vi då hitta henne?" frågade flickan.
"Det kommer att vara lätt," svarade mannen, "för när hon vet att du är i Winkies land kommer hon att hitta dig och göra dig till alla sina slavar."
"Kanske inte," sa Fågelskrämman, "för vi menar att förgöra henne."
"Åh, det är annorlunda", sa Guardian of the Gates. "Ingen har någonsin förstört henne förut, så jag trodde naturligtvis att hon skulle göra dig till slavar, som hon har gjort av resten. Men ta hand om dig, för hon är elak och hård och kanske inte tillåter dig att förgöra henne. Håll dig till Västerut, där solen går ner och du kan inte undgå att hitta henne."
De tackade honom och bad honom hejdå och vände sig mot västerlandet och gick över fält av mjukt gräs prickade här och där med prästkragar och smörblommor. Dorothy bar fortfarande den vackra sidenklänningen hon hade tagit på sig i palatset, men nu, till sin förvåning, fann hon att den inte längre var grön, utan rent vit. Bandet runt Totos hals hade också tappat sin gröna färg och var lika vitt som Dorothys klänning.
Smaragdstaden lämnades snart långt bakom sig. När de gick fram blev marken grövre och kuperad, ty det fanns inga gårdar eller hus i detta land i västerlandet, och marken var bearbetad.
På eftermiddagen sken solen varm i deras ansikten, ty det fanns inga träd som kunde ge dem skugga; så att Dorothy och Toto och Lejonet innan natten var trötta och lade sig ner i gräset och somnade, medan skogsmannen och Fågelskrämman höll vakt.
Nu hade den onda häxan från väst bara ett öga, men det var lika kraftfullt som ett teleskop och kunde se överallt. Så när hon satt i dörren till sitt slott råkade hon titta sig omkring och såg Dorothy ligga och sova med sina vänner runt omkring sig. De var långt borta, men den onda häxan var arg över att hitta dem i sitt land; så hon blåste på en silvervisselpipa som hängde runt hennes hals.
Genast kom det springande till henne från alla håll en flock stora vargar. De hade långa ben och hårda ögon och vassa tänder.
"Gå till de människorna," sa häxan, "och slit dem i stycken."
"Ska du inte göra dem till dina slavar?" frågade vargarnas ledare.
"Nej", svarade hon, "en är av plåt och en av halm; en är en flicka och en annan ett lejon. Ingen av dem är arbetsför, så du får riva dem i småbitar."
"Mycket bra", sa vargen och rusade iväg i full fart, följd av de andra.
Det var tur att Scarecrow och Woodman var klarvakna och hörde vargarna komma.
"Det här är min kamp", sa Woodman, "så gå bakom mig så möter jag dem när de kommer."
Han grep sin yxa, som han hade gjort mycket vass, och när vargarnas ledare kom på svängde plåtskogsmannen sin arm och högg vargens huvud från kroppen, så att den omedelbart dog. Så fort han kunde höja sin yxa kom en annan varg upp, och han föll också under den vassa kanten på Tin Woodmans vapen. Det fanns fyrtio vargar, och fyrtio gånger dödades en varg, så att de till slut låg döda i en hög framför Woodman.
Sedan lade han ner yxan och satte sig bredvid Fågelskrämman, som sa: "Det var en bra kamp, vän."
De väntade tills Dorothy vaknade nästa morgon. Den lilla flickan blev ganska rädd när hon såg den stora högen med lurviga vargar, men plåtskogsmannen berättade allt för henne. Hon tackade honom för att han räddade dem och satte sig till frukost, varefter de började på sin resa igen.
Nu samma morgon kom den onda häxan till dörren till hennes slott och tittade ut med sitt ena öga som kunde se långt borta. Hon såg alla sina vargar ligga döda och främlingar som fortfarande färdades genom hennes land. Detta gjorde henne argare än förut, och hon blåste i silvervisselpipan två gånger.
Genast kom en stor flock vilda kråkor flygande mot henne, tillräckligt för att göra himlen mörkare.
Och den onda häxan sa till kungkråkan: "Flyg genast till främlingar, hacka ut deras ögon och slit dem i stycken."
De vilda kråkorna flög i en stor flock mot Dorothy och hennes följeslagare. När den lilla flickan såg dem komma blev hon rädd.
Men Fågelskrämman sa: "Detta är min kamp, så lägg dig bredvid mig så kommer du inte att skadas."
Så de låg alla på marken utom Fågelskrämman, och han reste sig och sträckte ut sina armar. Och när kråkorna såg honom blev de rädda, som dessa fåglar alltid är av fågelskrämmor, och vågade inte komma närmare. Men kungkråkan sa:
"Det är bara en uppstoppad man. Jag ska hacka ut hans ögon."
Kungskråkan flög mot Fågelskrämman, som fångade den i huvudet och vred på dess hals tills den dog. Och så flög en annan kråka mot honom, och Fågelskrämman vred också sin hals. Det fanns fyrtio kråkor, och fyrtio gånger vred Fågelskrämman en hals, tills alla till slut låg döda bredvid honom. Sedan ropade han sina följeslagare att de skulle resa sig, och de fortsatte återigen sin resa.
När den onda häxan tittade ut igen och såg alla hennes kråkor ligga i en hög, blev hon fruktansvärt rasande och blåste tre gånger på sin silvervissling.
Genast hördes ett stort surrande i luften, och en svärm av svarta bin kom flygande mot henne.
"Gå till främlingarna och stick ihjäl dem!" befallde häxan, och bina vände sig om och flög snabbt tills de kom dit Dorothy och hennes vänner gick. Men Woodman hade sett dem komma, och Fågelskrämman hade bestämt vad den skulle göra.
"Ta fram mitt strå och strö det över den lilla flickan och hunden och lejonet," sa han till skogsmannen, "och bina kan inte sticka dem." Detta gjorde Woodman, och när Dorothy låg nära lejonet och höll Toto i sina armar, täckte halmen dem helt.
Bina kom och hittade ingen annan än Woodman att sticka, så de flög mot honom och bröt av alla sina stick mot plåten, utan att skada Woodman alls. Och eftersom bin inte kan leva när deras stick är brutna, var det slutet för de svarta bina, och de låg utspridda tjockt runt Woodman, som små högar av fint kol.
Då reste sig Dorothy och lejonet och flickan hjälpte plåtskogsmannen att sätta tillbaka sugröret i Fågelskrämman igen, tills han var lika bra som alltid. Så de började sin resa ännu en gång.
Den onda häxan blev så arg när hon såg sina svarta bin i små högar som fina kol att hon trampade med foten och slet i håret och gnisslade tänder. Och sedan kallade hon ett dussin av sina slavar, som var Winkies, och gav dem vassa spjut och sa åt dem att gå till främlingar och förgöra dem.
Winkies var inte ett modigt folk, men de var tvungna att göra som de blev tillsagda. Så de marscherade bort tills de kom nära Dorothy. Då gav Lejonet ett stort vrål och sprang mot dem, och de stackars Winkies blev så rädda att de sprang tillbaka så fort de kunde.